”GUD, VILKEN KILLE!”

ack Of Losers kan låta som ett väldigt anspråkslöst namn, men det var precis vad de kallade sig.

Bara något år tidigare hade Errol Norstedt träffat en jämnårig kille vid namn Kenneth Frödeland på sitt jobb på postsorteringen i Tidaholm och blivit inbjuden att spela med hans band, som repade i Samrealskolans aula.

Redan den första gången de spelade ihop, senare samma kväll, imponerade nykomlingen på de tre andra medlemmarna. Efter att de hade spelat en allt annat än sammanhållen version av Chuck Berrys ”Memphis” tog deras gäst till gitarren, och sen basen, och sen trummorna. Allt kunde han.

Killarna fattade: Den här snubben kunde lira. Det var det här han var satt på denna jord för att göra.

Och ryktet om hans förträfflighet spred sig snabbt i den västgötska orten samtidigt som han provade att lira med några andra lokala akter. Musikerna i Tidaholm kände på varandra, taggade av de musikaliska vindar som svepte in från Storbritannien och USA, och till slut kom han i kontakt med några lokala mods som det verkligen klickade med.

Pack Of Losers med Jackie Edwards-covern ”Keep on running”.

Mycket mer än så gjorde han inte. När han inte repade med Pack Of Losers satt han mest hemma och skrev låtar eller drack öl. Vilket gör att det är närmast sensationellt att han då, under ett besök i Falköping tillsammans med en bandkompis, träffade den 14-åriga Rosina Velander och ljuv musik av ett helt annat slag än den som gjordes i replokalen uppstod.

Det var kärleken som hade drabbat de unga tu. Lika oväntat och slumpartat som en blixt från klar himmel fann den röjige rockkillen och den hårt hållna frikyrkoflickan varandra och blev snabbt ett par.

– ”Gud, vilken kille”, tänkte jag, har Rosina beskrivit sitt första möte med Errol Norstedt.

– Han hade långt blont hår och en vit arméjacka med teddyfoder. Och sen var det ju mycket popmusik också, sånt lyssnade vi aldrig på hemma. Allt blev bara gôrhäftigt. Det var ju rena Villa Villekulla med tjo och tjim med mamma Mary och Maritza när man hade varit tvungen att gå på möten i Pingstkyrkan. För en tonåring var det la’ gôrkul.

Plötsligt hade Errol, den utstötta killen med den trasiga familjen, det han länge hade saknat i sitt liv. Han hade en flickvän han tyckte om och bandet blev med tiden riktigt bra. De repade ofta tillsammans i en gammal träkåk de kallade för Logen. de fick spelningar på det lokala biblioteket och på en popklubb. Lirade covers på kända låtar av The Who och Beatles uppblandat med egna kompositioner. Folk gillade vad de hörde.

– Jag fick den begåvningen gratis från början, berättade Errol själv i en intervju gjord året före hans bortgång.

– Jag är född med den, jag är född med musik inom mig. Jag kan när som helst, nästan när som helst, om jag inte mår dåligt av någon anledning, så kan jag titta på nästan vad som helst och få inspiration till att göra en text som handlar om vad som helst.

Errol fortsatte mest att sitta hemma och spela in låtar på en rullbandspelare som han hade snott när han repade med Kenneth. Trots att Rosina ville att de ibland skulle bjuda hem folk och spela lite kort tycks hans umgängeskrets mest ha begränsat sig till sina bandkamrater som han främst träffade när de lirade ihop, annars höll han sig mest för sig själv. Ett något kufiskt beteende för en tonåring som plötsligt fått den uppmärksamhet och det gillande han så länge har längtat efter, men också ett bevis på hans ambitioner. Att bli riktig rockstjärna kräver att du kavlar upp ärmarna och anstränger dig – och det var Errol också beredd att göra.

Värre var det då med riktiga arbeten. På grund av en njursjukdom – exakt vad han led av är än i dag ganska oklart – kunde han inte ta något annat än ströjobb som bland annat städare på EPA i Falköping. Och musiken, ja inte gav den något större tillskott till hushållskassan.

I stället blev Errols sätt att dra in kulor av det mer okonventionella slaget, ett tidigt exempel på den infallsrika dra åt helvete-inställning som kom att prägla de mest framgångsrika åren av musikkarriären: Genom små annonser började han sälja hårmedel som sades bota flintskallighet. För 29 kronor och 50 öre fick de desperata kunderna en blandning av glycerin och vatten som såldes av Svenska Hårvårdsinstitutet i Falköping och som naturligtvis inte fungerade bättre mot håravfall än att stoppa huvudet i en tunna med regnvatten. Det blev ändå så framgångsrikt att folk till och med beställde mer.

Detta lurendrejeri gav i alla fall några kronor till det unga paret, som i övrigt kämpade för att få slantarna att räcka till. Trots en god start ville det inte riktigt lossna för Errol Norstedt. Han var ju egentligen större än Tidaholm och Falköping ihop – ja, till och med för enorm för Västergötland. Vägen ut ur lokalbandslunken låg i stället på andra sidan landet.

I huvudstaden Stockholm.