”BLIR DU MED BARN KAN DU SÄTTA DIT HONOM”

är Errol Norstedt var full och omgiven av de människor han litade mest på bru­kade han berätta om Chatka. Det var en fantastiskt vacker planet, belägen någonstans i det myller av stjärnor som ki­kar fram när det är som mörkast om natten. Faktiskt så underbar att den inte går att beskriva för någon som aldrig har varit där, en skönhet man alltid bär inom sig.

Errol sa att han var född där. När han mådde som sämst och var som mest ledsen kunde han stå och spe­ja ut i universum och längta efter att någon skulle komma och häm­ta hem honom till den plats där han kan vara sig själv. Där jordens smärta inte kunde nå honom, dit hans demoner aldrig skulle våga sig.

I själva verket föds Errol Leonard Norstedt den 17 juni 1948 i Varberg. Han var det tredje barnet av fem till Mary Pettersson – alla i syskonskaran har olika fäder – och hans pappa heter Stig Norstedt, en man som har beskrivits som ”den vackraste han någonsin hade sett” av sin son.

Under uppväxten flyttar familjen runt i någon slags påtvingad nomadtillvaro. Hans tidiga år ramas in av bråk, fylla och en aldrig sinande ström av styv­ pappor som passerar revy i mammans, minst sagt tumultartade, liv.

I denna kaotiska tillvaro är det främst en person han kommer att ty sig till, hans fem år yngre syster Maritza. Något förvånande, då det var just hennes pappa som tycks ha behandlat den unge Errol abso­lut värst.

Det tycks ha varit en väldigt grym och sadistisk man, som en gång slog av mamma Marys käke på två ställen och som en gång hade slagit Errol så hårt – han hade ju bara varit lite sen hem, högst tio minu­ter – att han svimmade av.

Ja, den här mannen var elak. Han kunde tvinga sin unga styvson att agera målvakt innan han sköt så hårt han kunde med fotbollen, så att pojken föll handlöst bakåt in i ladugårdsväggen, och när han skulle lära lille Errol att cykla band han fast hans händer och fötter på cykeln, skruvade bort sadeln – och knuffade ner honom för en backe.

– Jag frågade honom när vi blev vuxna hur det kom sig att han tyckte så mycket om mig. Att han inte fick ett hat mot mig i stället för att det var min farsa. Men han räknade aldrig så, utan min farsa var min farsa och jag var jag, har Martiza berättat senare.

Inte heller hon klarade sig ifrån mannens grymheter. När hon bara var 14 år blev hon våldtagen av sin egen pappa, men uppmanades av mamma Mary att inte anmäla händelsen (”Om du blir med barn kan vi sätta dit han”). Maritza har berättat att hon låg vaken om nätterna och grät ut sin smärta och ångest – hon ville ju inte ha barn med sin egen far! – och stressen gjorde att hennes mens sköts upp i två månader innan den slutligen kom.

Historier likt dessa, och det finns massor av dem, utgör den språngbräda som skickar Errol Norstedt ut i världen. Det är redan här hans inre väsen repas och fylls av sår som aldrig tycks vilja läka.

Inte blir det bättre av att han dessutom blir mobbad i skolan. Så fort familjen skulle flytta till en ny ort hade deras rykte på något sätt föregått dem och barnen var redan dömda på förhand av sina skol­kamrater. De behandlades därefter.

– Han kom ju utifrån och det är nog så att de som är någon annan­stans ifrån och är lite udda har svårt att ta sig in i byagemenska­pen, har Torild Bornetun, som var hans lärare i Boraryd skola utan­ för Gislaved, beskrivit pojkens till­varo i början av 1960-­talet.

– Errol var en väldigt artig ung man. Han hade bra betyg i kristendom, svenska och engelska. Han var en positiv kille. Men några år senare får jag höra att de andra eleverna inte hade varit så snälla mot ho­nom, att han egentligen hade blivit mobbad. Det var en stor överraskning för mig, han var väldigt trevlig mot sina kompisar i klassen och uppskattad tror jag att han var.

Det är ungefär samtidigt som den unge Errol hör­de en låt som för evigt kom att förändra hans liv. När han var tio år kom han nämligen för första gången i kontakt med rock ’n’ roll, då han presenterades för ”Buona sera” med Little Gerhard, en översättning av Louis Primas originallåt. Det var här och då han be­stämde sig – han skulle bli stjärna. Han skulle bli be­römd så att han skulle kunna komma tillbaka till sko­lan, spela i aulan och att mobbarna skulle få äta upp att de hade varit så dumma mot honom.

Det var sådant han drömde om när han låg på säng­en och lät tankarna vandra. Om Elvis Presley, om Chuck Berry och om att skriva låtar som skulle sätta Sverige och världen i brand.

Han ville ha en egen gi­tarr för att kunna spela, men nå­gon sådan hade de inte råd med. Det fick han först några år senare, när han var 15 och jobbade på en bondgård för två kronor i timmen. När somma­ren var över hade han tjänat ihop de 90 kronor som hans första instrument kostade och den ivrige tonåringen började snabbt att skriva egna låtar på sitt nyförvärv.

Planen var klar, rockstjärna skulle han bli. Ing­et snack om saken. Han, som under sina uppväxtår tvinga­des bo på runt 30 olika platser runt om i Syd­- och Västsveri­ge, skulle slutligen bli det som tillvaron kretsade runt.

Nu jävlar… nu skulle de få se vem Errol Norstedt verkligen var.