FULL OCH TOKIG

rån början var det tänkt att E Hitler och Eddie Meduza skulle vara två skilda karaktärer, med helt olika intentioner.

Medan den förste skulle skämta vilt och brett om brudar, sprit och slagsmål var planen att den andre figuren skulle få ge utlopp för Errol Norstedts mer uppriktiga musikaliska gärning.

Redan på skivan ”Garagetaper”, släppt 1980, började de vattentäta skotten luckras upp mer och mer. För på CBS hade man ju upptäckt hur populära hans hemmagjorda postorderkassetter verkligen var och pushade honom att plocka med fler komiska stycken på svenska i sin Meduza-repertoar. Och det var också detta drag som gjorde att Errol Norstedt slutligen nådde sin efterlängtade stjärnstatus.

Han släppte singeln ”Volvo”.

Efter att låten blivit en stor hit stod manegen nämligen krattad för rockrebellen från Åstorp. Med fullängdaren ”Gasen i botten” tog raggarna honom slutligen till sina hjärtan, samtidigt som de snobbiga branschmänniskorna i Stockholm och paragrafryttarna stod bredvid, rynkade på näsan och pekade med fördömande fingrar mot den uppkäftige lantisen.

Till en början hade Errol svårt att begripa exakt var denna upprördhet kom ifrån. Han kände sig missförstådd, skrev en text om att han blir kallad idiot när han drar skämt som Hasse Alfredsson skulle hyllas för och när sågningarna började staplas på hög insåg han att det inte var någon idé att försöka bli accepterad av det skitnödiga etablissemanget.

Bättre var att bara köra på. Med gasen i botten, så klart. Så här berättade han själv om saken:

– ”Mera brännvin”, den gjorde jag för att provocera. För det var då jag upptäckte att de missförstod ju för fan allting jag gjorde. Jag skulle kunna säga att jag har skitit en skit som liknar Karl den XII:e eller något sånt – då skulle de missförstå det också och lägga något jävla skit i det, att det var något dolt budskap eller något sånt. Då tänkte jag: ”Nu jävlar ska nykteristsvinen få”. Så den gjorde jag för att retas, alltså.

– Men annars har jag aldrig gjort någon låt för att provocera. Jag tycker att de där låtarna, de är så uppenbart ironiska att vilken mongoloid idiot som helst i femårsåldern ska kunna förstå dem. Och när då inte folkvalda politiker förstår dem, då tycker man bara det att … ”Nej, jag orkar inte”.

Mera brännvin, ja…

Det var under den här perioden som Errol Norstedts drickande tog verklig fart.

Efter att ha kommit ihop sig med CBS – bolagsmänniskorna hade inte ens tid att träffa honom när han var på besök i Stockholm – hade han valt att ge Stockholmssnobbarna fingret och i stället teckna kontrakt med Bert Karlssons etikett Marianne i Skara. Han hade även bestämt sig för att falla till föga och ge sig ut på vägarna tillsammans med Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs.

Det gick ju bra. Under 1982 var det bara Ulf Lundell, då aktuell med plattan ”Kär och galen”, som drog mer folk i de svenska folkparkerna.

Plötsligt fick den där mobbade killen möta publikens kärlek på ett väldigt direkt sätt – och han fullkomligt sög i sig uppmärksamheten.

Så här hade han inte känt sedan han slog ett frivarv brännbollen i skolan och hejades fram av sina klasskamrater. Att stå på scen under smygpremiären i Åre samtidigt som en packad lokal skanderade ”Eddie! Eddie! Eddie!” gav honom sådana kickar och ju längre han var ute på vägarna, desto mer beroende blev han av fansens hysteriska beundran.

Thomas Witt har beskrivit det som att han aldrig har sett ett ego växa så snabbt på en person i sin närhet, samtidigt som pressen mest förfasades över raggarnas fylla och strömmen av könsord från scenen. Att Errol kallade sin turné det året för ”Dåren är lös” – privat omnämnd som ”Full och tokig” i en passning mot folkparkskonkurrenten – skvallrar ungefär om vad det handlade om.

Speciellt under hösten började Errols supande bli alltmer okontrollerat. Och det förändrade honom som person.

Egentligen var han ju ganska blyg och inte alls bekväm med att stå på scen. Där bildade brännvinet och figuren Eddie Meduza en skyddande barriär mot omgivningen. Bakom dessa kunde han freda personen Errol Norstedt, den människa som ibland vaknade om nätterna och skrek av ren och skär ångest och som självmedicinerade sig med ofantliga mängder alkohol.

En liveupptagning från turnén 1982.

Spritkonsumtionen satte så klart sina spår, både i hans kropp och själ och i hans omgivning. Strax före vinterturnén 1982 hade han stoppats av polisen när han körde full i Helsingborg och dömdes till fängelse, ett straff som skulle avtjäna på anstalten i Skänninge. Errol ville inte vara där. Helst ville han avtjäna sitt straff på Falbygdens psykiatriska behandlingshem, där han vårdats efter ett misslyckat självmordsförsök när han var 18 år. För att bli förflyttad försökte han allt. Inte nog med att han var berusad när han infann sig för att avtjäna sitt straff, han hade även packat resväskan full med brännvin som han ämnade ta med sig in (det gick inte för sig) och väl bakom lås och bom började han spela galen.

Tydligen så pass bra att han sedermera fick sitta resten av sin tid på Falbygden.

Straffet i kombination med hans supan­de gjorde att folk i hans omgivning var oro­liga för om han skulle kunna genomföra vinterturnén. De hade ju sett hur föränd­rad han hade blivit bara de senaste måna­derna. Argare och mer oberäknelig.

– Det var ingen lekstuga. Det var ju kaos … Man visste aldrig hur spelningarna skulle bli, på grund av Errol. Man visste ju aldrig hur full han skulle vara, beskriver Thomas Witt tillvaron ute på vägarna.

John Norum, som också var med i komp­bandet samtidigt som han tävlade med Europe i Rock­-SM:

– Jag minns att det var lite roligt att Errol presenterade mig just som grabben som precis vann Rock-­SM härom natten när han introducerade bandet, så då var det inga problem. Då var han på gott humör. Men jag fick ju mycket uppmärksamhet eftersom finalen gick på tv på lucianatten och då fick han för sig att han skulle sparka hela bandet och ersätta oss med body­ builders från Irland.

Naturligtvis blev det inget med den tan­ken, men historien illustrerar ändå exakt hur nyckfull Errol Norstedt hade blivit.

Full och tokig är det minsta man kan säga.