”EDDIE MEDUZA –
JA, DET BLIR BRA”
U
rsprungligen hade han tänkt kalla sig A Hitler, men det kändes trots allt över gränsen. I stället blev det E Hitler som marknadsförde sig via små annonser i bland annat herrtidningarna Lektyr och FIB Aktuellt, där han sålde hemmainspelade kassetter med allt annat än rumsrent innehåll.
Efter floppen med ”Errol” var han ledsen och besviken. Han hade börjat sälja sitt hårmedel igen – nu från Åstorp i Skåne dit han flyttat efter att ha träffat Hanne Mikkelsen – och ett tag hade han tänkt ta jobb på sockerbruket i Hasslarp för att sätta mat på bordet. Men en vanlig knegartillvaro var knappast speciellt lockande för en man som var ämnad för så mycket mer.
Errol var full och arg. Och han var i skriande behov av pengar.
1976 gjorde därför E Hitler entré på den svenska postordermarknaden. En jävligt bråkig och obscen typ som blandade låtar med sketcher och som också på något sätt gav utlopp för allt det onda och jobbiga som han bar inom sig. Plötsligt hade han en figur, någon som inte var han, som han kunde gå in i och bara öppna alla spjäll på vid gavel.
Samtidigt som han fånade runt sig med sina provokativa tejper skrev han ändå många andra låtar på engelska. Det var rockabilly som gällde och Errol hade en tanke om att han skulle lansera sig under namnet Eddie Nowles. Med tanke på att E Hitler är en pseudonym visste ju ändå ingen vem som stod bakom det namnet, så det borde inte ha hindrat att de båda karriärvalen löper parallellt. Men så såg han en kväll ett program på tv som handlade om polypmaneter. Inga konstigheter så här långt, men ett ord slog klang hos honom.
– Medusa, medusa… Och så ett ”z” där. Eddie Meduza – ja, det blir bra.
Samtidigt hade punkvågen drabbat Sverige på allvar. Errol Norstedt gillade inte punkare – E Hitler hatade dem. Därför föll det sig naturligt att han på ett av sina band läste lusen av dessa ouppfostrade slynglar, en kassett som han i vanlig ordning skickade till Johan Langer på CBS. Det brukade han alltid göra, utan att få så mycket gehör för saken. Men nu var det en låt som stack ut. Förvisso behövde texten putsas till en smula, men det fanns ju ändå något här. Langer passade över uppdraget till Thomas Witt, som hade träffat Errol tidigare och de hade båda haft rätt kul ihop.
Därför var det naturligt att det var just Witt som översåg projektet när ”Punkjävlar” spelades in i mars 1978 i Stockholm. En låt som redan på tejpen lät bra, men som behövde något extra. Typ som ett gitarrsolo.
Projektledaren fick då en idé. Hans styvson skulle ju fixa det där tämligen enkelt. För trots att han här bara var 14 år var John Norum känd som en talang, såväl inom familjen som i den spirande hårdrockscenen hemma i Upplands Väsby.
– John var nervös som fan, men så fick han prova ett par gånger, har Thomas Witt berättat.
– Och på tredje tagningen så satte han det han skulle göra. ”Då måste vi ha lite fetare gitarr på b-sidan på singeln också”, tyckte Errol då och visade hur låten gick. Och när allt hade släppt för John så krävdes det bara ett par tagningar – sen var det klart. Han kände nog att jag trodde som fan på honom och Errol gav honom fria tyglar när han märkte att han kunde låtarna.
Singeln ”Punkjävlar” är än i dag en av Eddie Meduzas populäraste låtar.
När singeln släpptes senare samma år medverkar Norum även på b-sidans ”Oh, what a Cadillac” och ungefär samtidigt bestämde sig CBS för att det skulle vara på sin plats att släppa en hel fullängdare med sitt nyförvärv.
Resultatet kallades ”Eddie Meduza & The Roaring Cadillacs” och gavs ut året efter, en platta som förutom ovan nämnda singel bara bestod av rockabillylåtar på engelska. Att påstå att skivan, som i förstaupplagan släpptes med en dragkedja på framsidan, blev en dundersuccé vore att överdriva saken.
Etablissemanget rynkade på näsan, Mats Olsson på Expressen gav alstret tummen ner och på skivbolaget kliade man sig i huvudet över hur man skulle lansera den här egensinnige artisten på bästa sätt.
Ännu en gång fick Errol Norstedt finna sig att stå vid sidan och skrattas åt. Att inte tas på allvar som en seriös musiker, som förvisso gillade att skämta men som ändå tog sin tonkonst på blodigt allvar.
Den utstötte, osäkre och mobbade fick ta emot nya smällar.