”DÅ VAR HAN SÅ
PASS LEDSEN …”
N
är Laila Bergendahl blev gravid hade Errol Norstedt varit nykter i tre månader.
Han gjorde så ibland, under de sista tio åren av sitt liv. Emellanåt blev skammen och skuldkänslorna för stora och då tvingade Errol sig själv att sluta dricka. Periodvis gick det riktigt bra, men så kunde han lika plötsligt börja igen för att mota bort de odjur som hemsökte honom.
Skitsamma om han söp. Han var ju ändå övertygad om att han skulle dö när han fyllde 50 år och med tanke på hur han hade levt och misshandlat sin kropp kanske det var lika bra. Han klarade ju ändå inte av att leva som han innerst inne ville. Han kunde inte klara sig utan brännvinet och han skämdes oerhört över det.
För han ville ju inte svika sina barn, sonen Erik föddes i september 1997, eller Leila. Han avundades Sven och hans ordningsamma liv. Tårarna rann utmed kinderna samtidigt som han längtade till Chatka.
På slutet bodde han i något som liknade kaos. Några år hade kronofogden kommit och plundrat Studio Ronka och huset Onsdal på saker av värde (de där skatteskulderna igen) och nu höll han mest till på ovanvåningen. Det var där han sov och där han hade sin studio. På markplan var man tvungen att gå på några brädor som visade vägen till trappan upp.
Det var som att Errol Norstedt hade gett upp. Att han bara väntade på att få åka till den där planeten som är så vacker att man måste ha sett den för att förstå. Det var dit han längtade när han satt ensam i sitt hus i Småland samtidigt som Leila och Erik var i lägenheten på Södermalm i Stockholm.
Han var mycket sjuk. Han hade fortfarande skulder på runt en halv miljon till svenska staten och pengarna, ja de hade han ju supit upp. 250 kronor om dagen, 91 000 kronor per år. Två miljoner kronor på två decennier. Kanske mer, kanske mindre. Den exakta summan är inte relevant.
Errol Norstedt i en intervju som gjordes året före hans död.
Han ville lämna artistlivet bakom sig en gång för alla. Kanske bygga en kyrka på en äng i närheten, bara skriva kristna sånger, upprymd av de besök som han och Sven hade gjort i kyrkan den sista tiden. En annan av hans grannar, My Larsson, berättar så här i dokumentärfilmen ”Eleganten från vidderna”:
– Det hände att han kom till mig per taxi någon natt. Då var han så pass ledsen att man vart hjälplös. Och då börjar man ju på det där sättet som man gör när man inte vet hur man ska hantera situationen: ”Vill du ha lite kaffe? En smörgås? Något annat att dricka? Lyssna på lite musik… ska jag sätta på radion?” Man gör ju så där när man inte vet vad man ska säga. Men det var ju inte det han ville, utan det hjälpte ju bara man satte sig bredvid honom och höll om honom och lät honom berätta själv vad han var ledsen för. Ibland visste han det inte själv. Han kunde bara vakna ledsen och han tyckte att hans utrymme det krympte hela tiden, att väggarna kom närmare och närmare och han kunde inte andas, så han var bara tvungen att gå ut.
(…) han tyckte att hans utrymme krympte hela tiden, att väggarna kom närmare och närmare och han kunde inte andas
Det var hennes make Sture, som ofta agerade chaufför åt Errol under de sista åren, som hittade honom död den 17 januari 2002.
I en veckas tid hade han då dagligen besökt sin granne för att ge honom dagens ranson, som han kallade det för, och Errol hade berättat att han var inne i sitt livs värsta fylla. ”Jag kommer inte ur den”, sa han.
Senast de sågs hade han emellertid mått bättre. Sagt att han ridit ut det värsta och att han inte behövde spriten – och inte i morgon heller.
Nu mådde han ju bra.
På dödsintyget, utfärdat i Lund den 13 februari 2002, står det att läsa så här:
”Den terminala dödsorskaken var:
1a Hjärtförstoring
Andra sjukdomar och skador som bidragit till dödsfallet:
2a Kronisk alkoholism”
Errol Norstedt, raggarnas konung och Sveriges vackraste man, hade slutligen fått frid.
”Jaha… Ja… Här står jag, naken nu. Nu är det så här nämligen att det är den 14:e… egentligen är det ju den 15:e i dag, eftersom klockan är fem i halv tre, och saken är den att i dag blir det ju den 15:e då, va. Och den 18:e ska jag åka upp till min lilla älskling. Jag ska be att få tala om för er att jag har ingen förhoppning som helst utav att få knulla med henne och så, för jag vet att jag ser så äcklig och motbjudande ut nu för tiden. Jag är 53 år och jag ser inget vidare ut, försupen och alkoholiserad och sånt. Så jag är bara glad att hon över huvud taget ägnar mig någon uppmärksamhet. Så anledningen till att jag spelar in den här lilla grejen här, det är att jag ska titta på det själv här sen och se att om jag ser lika anskrämligt ful ut som jag gjorde i somras, så jag får väl stå här… Jag ser ju ut som jag gör, jag kan inte göra mycket åt det. Jag KUNDE ha gjort mycket åt det, men det gjorde jag inte, för att jag är en jävla idiot. Ja. Och därför ser jag ut som en gris nu. Jag hoppas inte för mycket, jag hoppas hon kan förlåta mig… Ja. Kuken står, nu skiter vi i det här.”
FOTNOT: Monologen ovan är hämtad från en av de privata videokassetter som hittades bland Errol Norstedts ägodelar efter hans död.
KÄLLOR: Boken ”Bara man é fantastisk” av Börge Lundgren tillsammans med Laila Bergendahl och Martiza Johansson, boken ”Only young twice – Historien om Europe” av artikelförfattaren, ”P1 dokumentär: Mera brännvin – ett program om Eddie Meduza”, dokumentärfilmen ”Eleganten från vidderna” av Andreas Brink och Michael Rosengren, Wikipedia, artiklar ur Aftonbladet, Expressen och Slitz.