BJÖRN OCH BENNY GILLADE DET DE HÖRDE

et var säkert en dag som så många andra på skivbolaget Polar under det tidiga 1970-talet. Även om ABBA fortfarande låg i startgroparna på det som skulle bli en vansinnigt framgångsrik internationell karriär var deras medgrundare Stikkan Andersson redan ett känt namn i branschen, och från hela landet strömmade det in kassetter från intresserade låtskrivare som ville att hitproducenten skulle ta sig an dem.

En dag landade det en tejp med avsändare Errol Norstedt på Benny Anderssons och Björn Ulvaeus bord. De gillade vad de hörde på de tre–fyra låtarna, faktiskt så mycket att de kallade på Johan Langer, som också jobbade på företaget, för att höra hans åsikt. Och mycket riktigt, det var några bra Svensktoppsstycken som de har fått skickade till sig. Väldigt intressanta. Efter noggrant övervägande beslutar sig branschfolket dock för att ge honom tummen ner – men Langer lägger namnet på minnet. Ett beslut som ska visa sig vara riktigt lyckat om bara några år.

Parallellt med sitt låtskrivande för andra tänkbara artister hade Errol på andra sidan landet sadlat om från stökig modsare till dansbandsmusiker, helt i tidens anda. Pack Of Losers hade blivit Anders Norstedts Orkester, men harvade på utan att nå några större framgångar.

Errol fortsätter att skicka sina kassetter till Johan Langer. Med tanke på att Rosine och han hade fått sonen Anders den 8 mars 1971 och paret hade gift sig kände Errol en allt starkare press på sig att lyckas med sin musikerkarriär. Han skrev låtar för fullt, spelade in dem och skickade till en rad olika skivbolag samtidigt som orkestern fick några ströspelningar då och då.

Med tanke på stiltjen bland de riktigt lukrativa erbjudandena var det därför säkert välkommet när Johan Langer hörde av sig och ville skriva förlagskontrakt med honom på CBS, som här under 1970-talet började etablera sig på den svenska skivmarknaden. Äntligen skulle Errols talang nå en bredare publik, må så vara via andra språkrör, det var ju ändå hans toner och hans texter som skulle nå och beröra folk landet över.

Errol sålde sånger till Streaplers, Trio Me’ Bumba, Rospiggarna, Tommy Elfs och många fler. Han fick höra sin musik spelas på ”Svensktoppen” i radio och bara det var ju ett stort steg i rätt riktning – om ändå inte riktigt det han ville uppnå med sin talang.

Errol Norstedt-låten ”Bjud upp till nästa dans” blev en Svensktoppshit med Beatmakers med Boris.

Han ville ju vara stjärnan och stå i centrum på scen. Det var han som skulle åka tillbaka till skolorna och spela för sina gamla mobbare. De skulle ju få se vilken underbar människa som de hade tryckt ner och slagit på.

1975 såg det ut som att hans drömmar hade gått i uppfyllelse. Med tanke på dansbandsboomen som samtidigt pågick i Sverige ämnade CBS att utöka sitt stall av inhemska artister och med tanke på att Johan Langer gillade både Errols låtar och Errol som person (”En najs snubbe skulle jag vilja kalla honom för. Mycket skojfrisk och väldigt snabb till att skämta om allt möjligt. En kul kuf.”) så föll det sig ganska naturligt att de båda parterna började inleda en dialog om huruvida de inte skulle göra en platta ihop.

För Errol Norstedt kom den här skjutsen uppåt i karriären extra lägligt, för privat var han en bruten man. Rosina hade valt att gå ifrån honom, till leda trött på att han bara stängde in sig och gjorde musik när han var hemma och genuint avundssjuk över de historier hon hörde kompisar berätta om vad de brukade hitta på med sina pojk- och flickvänner när de var ensamma. Och så var det ju det här med spriten också.

Errol tog uppbrottet väldigt hårt. Han förbannade sig själv över att han hade svikit sin fru, att han hade gjort henne besviken och försökte få henne att ta tillbaka sitt beslut. Utan någon som helst framgång.

Därför kom Johan Langers erbjudande i precis rätt tid. Att få spela in en skiva under eget namn var ju precis vad han hade drömt om, ända sedan han låg där på sängen i någon av familjens tillfälliga bostäder och fantiserade om en framtid som en berömd rockstjärna.

Men det blev ju, som det åter och återigen kommer att visa sig i den här historien, inte riktigt som han hade tänkt sig.

Trots ett gott team i studion – inspelningsledaren Mats Olsson var exempelvis dirigent i Melodifestivalen – blir skivan ”Errol” (1975) ingen hit. Trots försök gick låtarna inte upp på ”Svensktoppen” och även om CBS släppte singlar för att få fart på albumförsäljningen så hände det ingenting. Den så vackre och underbare Errol Norstedt var en flopp i skivköparnas ögon.

Så här har Johan Langer beskrivit det hela i efterhand:

– Det hade väl inte blivit en skiva om det inte hade varit för det att CBS just då var i stort behov av att få ut en svensk repertoar. Sen fick väl inte Errol då, och nu pratar jag utifrån CBS synpunkt, så mycket gehör för att fortsätta med några skivor. Jag tror han var jättebesviken över att det inte hade gått som han hade hoppats på.

Misslyckandets svarta gardin hade ännu en gång dragits ned framför Errol Norstedts ögon.