ANTABUS I BRÖSTKORGEN
Iefterhand har han beskrivit det som att det kändes som att han blev knivhuggen i magen. Att en förlamande smärta spred sig upp mot bröstkorgen och han hann tänka att ja, nu är det klippt.
Mitt under en turné i september 1993 tillsammans med Micke ”Svullo” Dubois, fakiren El Salama och strippan Nadja Palme tror Errol Norstedt på allvar att han ska dö.
Han var i Småland när det hände. Sällskapet, som reste runt under namnet ”Griståget”, hade ledigt i ett par dagar och när han hittades var han alldeles blå i ansiktet. Väl framme på sjukhuset i Växjö fick han diagnosen och domen: På grund av sitt långvariga missbruk hade hans hjärta blivit förstorat och om han över huvud taget skulle fortsätta att leva var han tvungen att ta tabletter varje dag. Och sluta supa.
Errol lovade att han skulle göra just det.
För Aftonbladet berättade han från sjuksängen att det inte var något problem att hålla sig nykter när man hade Antabus i bröstkorgen.
Problemet var ju bara att det inte höll den här gången heller. Det hade det ju inte gjort tidigare.
Tiden fram till comebacken ute på vägarna i början av 1990-talet hade minst sagt varit problematisk för Errol. Efter att ha drabbats av en rejält svidande skattesmäll tappade han fattningen helt och rakade av sig allt hår på kroppen – även ögonbrynen – eftersom han ville bli en helt ny människa och lämna alla sina problem bakom sig. Den julhelgen hade han supit extra hårt och när mellandagarna närmade sig var han ett vrak. Han grät och mådde väldigt dåligt, så Hanne tvingades köra honom till Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö så att han skulle få tabletter mot sin ångest.
Sveriges vackraste man var nedbruten. Mentalt misshandlad av minnena från barndomen, myndigheternas pålagor och sin allt djupare alkoholism. Och inte blev det bättre av att Hanne beslutade sig att lämna honom och ta nyfödda dottern Linda till Skåne, för att skydda henne och sig själv mot Errols allt värre fyllenojor.
Strax innan hade Errol hittat sitt eget gömställe från en omvärld som han kände inte ville veta av honom. På gården Onsdal, beläget i skogen i närheten av Tingsryd.
Här kunde han vara i fred, gå ut naken på gräsmattan och skrika ”Kuken står” om han så önskade. Här fick han vara nära naturen, en av de få platser han kände sig riktigt trygg på, här kunde han plocka svamp. Här kunde han – inte minst – jobba ostört i sin Studio Ronka, som han byggde i ett uthus på andra sidan grusvägen.
Trots detta mådde han ju inte bra. Ångesten red honom om nätterna och ibland kunde han hittas speja ut mot Chatka samtidigt som tårarna rann ned för kinderna. ”I ma kaki”, sa han. Det betyder ”jag älskar dig” på språket som talades på hemplaneten.
Att han över huvud taget plockade upp turnélivet där under 1990-talet var inte heller hans egna beslut fullt ut. Snarare tvingades Errol åter dra på sig den svarta skinnjackan och solglasögonen på grund av att han jagades av kronofogden för de skatteskulder han dragit på sig efter succéåret 1982. Visst hade han haft inkomster – när han drog sig undan ökade produktionen av hemkassetter och minsann tjänade han hyggligt på att spela ute – men alltför mycket hade gått till spriten.
Bara ett och ett halvt år före sin död berättade han att hans dagsranson på tio öl och två flaskor Madeira gick på ungefär 250 kronor, vilket på ett år blir över 91 000 kronor.
– Tro fan att jag inte har haft råd att betala skatt, ha ha ha. Men det gick ju trots allt ganska så bra för artisten. Bandet, som nu bestod av bröderna Björn och Peter Melin samt trummisen Åke Eriksson, drog fulla hus och fick spela på Gröna Lund.
Framträdandet på Gröna Lund 1993 blev något av en revansch för Errol Norstedt – genom att han fick erkännandet att uppträda på en så pass prestigefylld scen.
Trots att de riktigt stora framgångarna låg ett decennium tillbaka i tiden var suget efter Eddie Meduza under 90-talets första år stort ute i Sverige.
Dessutom hade han ju gått och kärat ner sig igen – i en Östermalmsflicka, minsann.
Lurken från landet och Leila Bergendahl från de fina områdena, fjorton år yngre var hon ju dessutom, hade funnit varandra då hon följde med på turné som tröjförsäljare och under en sen natt hade de börjat prata med varandra om andlighet.
– Ser du vad jag har här? En kille som har en sådan här på sig jämt, det är ingen dum kille. Det är en kille du kan lita på!
I handen höll han Nya testamentet, som han alltid bar med sig i innerfickan.
Får jag bara makt i himlen när jag kommer dit så ska jag exterminera hela jävla universum!
Errol Norstedt var nämligen en troende man. Det hände att han stundtals skämdes över sina fula ord på scen och avslutade sina konserter med att välsigna publiken och läsa ”Fader vår” samtidigt som snusen rann i mungiporna på förvånade raggare. När han stundtals ställdes inför problem slog han bara upp den heliga skriften på måfå och sade sig direkt hitta lösningen på sina bryderier. Så här berätttade han själv ett år före sin död:
– Jag har alltid tron på Jesus, jag kan inte komma ifrån det. Och jag har försökt och jag har svurit och jag har förbannat och jag har skällt och jag har varit jättesjuk många gånger och då har jag sagt: Titta nu, Jesus. Var fan är du nu? Var FAN är du nu, din jävel, jag ska slå ner dig. Får jag bara makt i himlen när jag kommer dit så ska jag exterminera hela jävla universum! Det är väl ingen idé att trampa på i den här skiten i år efter år, och likadant är det ju för de andra krig och jävelskap. Lidande, lidande – jämt, när man kan ligga och knulla under en palm och ha det skönt eller nåt. Men, nädå, nädå! Men lik förbannat så har jag aldrig kunnat ge upp i sista andetaget tanken på Jesus Kristus.
Det är bland annat därför Errol tycker så mycket om sin granne Sven. Tillsammans pratar de ofta om Gud och tro och innerst inne önskar Errol att han var precis som Sven (”En kristen och god familjefar. Som inte dricker och som är ordentlig.”)
Precis sådan ville Errol Norstedt vara.